Igår kom nyheten, som var inte var så ny för vissa, att Ulf och Birgitta Ekman konverterar och blir katoliker.
Jag har också konverterat en gång. Jag är uppvuxen i den serbisk ortodoxa kyrkan. Min pappa är präst där och under ett par år arbetade min mamma på kansliet där. Hon var uppvuxen i den danska Folkekirken, men konverterade som ung vuxen i den rysk-ortodoxa kyrkan och landade sedan i den serbisk ortodoxa. Där, i Tyskland, träffades mina föräldrar och så småningom föddes jag. Under min uppväxt mötte jag parallellt med det ortodoxa mina danska morföräldrars lutherska tro genom radions andakter och gudstjänster, genom danska psalmer och bön.
Som tjugoåring konverterade jag. Då hade jag varit en del av Svenska kyrkans verksamheter i tio år och rört mig i Svenska kyrkan desto längre, för under många år firade min pappa de ortodoxa gudstjänsterna i kyrkor som Svenska kyrkan lånade ut. Jag har varit runt i Skåne, Halland och Blekinge med mina föräldrar för just dessa gudstjänster och läst varenda kristen barnbok som fanns tillgänglig i Gustav Adolf, Sofia Albertina m fl.
Jag får ofta frågan vad min pappa tycker om att jag konverterade och blev präst i en annan kyrka. Jag tror att han är glad att jag är kristen, för det är inte självklart att alla prästbarn är det. Under mina studier hade mina föräldrar och jag många samtal om tro och lära. Främst med min mycket teologiskt intresserade och kunniga mamma pratade jag om detta, om vad som fått henne att konvertera och mig att ”konvertera tillbaka”. Vi delade ett stort intresse för kyrkohistoria och hon hjälpte med mig inför tentamen. Av pappa fick jag hans böcker i grekiska. Jag har alltid haft mina föräldrars stöd att gå min väg, även om de inte alltid helt förstått den.
För en del serbisk ortodoxa var mitt byte oförståeligt, och kanske oförlåtligt. En gång fick jag av en serb frågan vad jag arbetade med. När jag svarade att jag är präst fick jag ett oförglömligt svar: Men vi har inte kvinnliga präster i vår kyrka! Det fanns inte i deras föreställningsvärld att man kunde konvertera och dessutom arbeta i en annan kyrka. Givetvis beror det delvis på kulturskillnader. Att välja en annan kyrka än sina föräldrar är för vissa ett brott mot det fjärde budet.
Paret Ekmans son konverterade visst redan tidigare och för många är det naturligt att föräldrarna nu följer efter. För mig är det totalt ologiskt att barn och föräldrar måste tillhöra samma kyrka. Det är fullt möjligt att vara kristen och dela tro utan att för den skull dela kyrka. Bara för en kort tid sedan var det i tidningen Dagen en stor intervju med Cristina Grenholm och hennes son Micael, som också tillhör olika kyrkor.
Det är självklart att när företrädare, eller i Ulf Ekmans fall grundare, för en en kyrka konverterar (eller deras barn) uppstår en del osäkerhet inom församlingen som blir lämnad, särskilt om församlingen och kyrkoherdarna haft en auktoritär roll. Men tron på Kristus kan aldrig vara beroende av vad andra säger om Kristus. Man måste undersöka själv. Ibland innebär det att man får trampa upp sin egen stig på trons väg. Jag tror inte på att gå i andras fotspår i längden, eller längs någon motorväg där andra far fram.
För mig handlar val av kyrka inte bara om teologi, utan till stor del om igenkännandets glädje i språk, tradition och uttryck. Motsatsen finns också, att man i en församling känner sig utanför, just för att det används språk, traditioner och uttryck som man inte förstår eller kan identifiera sig med. Det betyder inte per automatik att de som använder det har fel, utan bara att det inte ger mig en fördjupad tro där. Jag ser inte en kyrklig mångfald som något per definition dåligt, så länge det finns en ömsesidig respekt.
Ulf och Birgitta Ekman har gjort sitt val. Den församling de lämnar får göra sitt. Jag har gjort mitt och vi har valt olika. Gud är ändå större!
Sofija L Pedersen 