Jag minns Anna Lindhs död tydligt. Hon blev knivskuren medan jag var på antagningskonferens för att bli präst i Svenska kyrkan. Hon dog dagen efter, och ytterligare en dag senare skulle jag få besked om jag blivit antagen. Men först gick jag in i domkyrkan, tände ljus och skrev en bön i boken där. Mina tankar gick främst till hennes barn, som mist sin mamma så onödigt tidigt.
Jag hade inte varit politiskt aktiv så länge, men hennes död har påverkat hur jag tänkt på mitt eget engagemang. Jag har t ex varit noga med att mina barn inte är med på foton på mig i politikerrollen. De har inte valt att ha en politiskt engagerad mamma, och ska inte behöva finnas med för att visa människan bakom.
Anna Lindh mördades av en man med delvis samma bakgrund som jag själv har. Min serbiska identitet har sällan varit okomplicerad. Sedan kriget på Balkan har jag haft svårt för att hamna i det fack, där många placerar serber. Jag är alltid för fred, fredliga lösningar och möten med människor. Där har Anna och andra politiker inspirerat mig, gett mig hopp och tro på att det är möjligt att nå fred genom politik.
Jag blev berörd när Dan Svanell i Tom Alandhs dokumentär sjöng Ovan där. Texten lät annorlunda när man tänker på Anna Lindh. Hoppet om att en gång förstå lever. Ikväll kommer jag att be, som jag gjort tidigare, för Annas barn, men också för hennes mördare.
Sofija L Pedersen 